ATT DRÖMMA

Jag drömde så himla mycket inatt. Det var ett myller av världar som tog plats i mitt huvud. Det började i att jag satt på en trasig motorcykel och blev jagad av Bloppa samt hans fru och hans man (ja, han hade två partners, en av varje) för att de ville döda mig. Förstår ni paniken när 2 meter, mordlysten Johan kommer springandes mot en och motorcykeln inte startar? Drömmen slutade i att jag fick träffa vår hundvalp för första gången. Dock hade mamma blivit lurad och istället för schäfervalp fått en lemur, något hon inte verkade vara medveten om själv.

Som sagt var, det var verkligen ingen ordning eller för mig uppenbar röd tråd i denna natts äventyr. Någon  som är bra på att drömtyda?

Lemuren

När jag tänker efter kanske det inte är så konstigt att mitt undermedvetna förväntar sig en lemur istället för schäfer när Rinya är som hon är:

SOLFÖRMÖRKELSE

Va hände me vädre rå? Jag som skulle jobbat på brännan aujourd'hui... ÅÅÅÅÅÅH. Då måste man väl plugga istället?

Vet ni vad som hände inatt? Nej. Det vet ni inte. Men min cykel blev snodd. Och Markus också. Alltså inte Markus utan hans cykel. SKITTRIST. Min fina, röda racercykel som faktiskt var svindyr så där gjorde de sig ett kap, tjuvjävlarna. Men bromsarna höll på att ta slut och växlarna var sega så det måste ni fixa, HA HA HA. Markus ser händelsen som ännu ett tecken på att han absolut måste köpa sig ett hagelgevär. Jag försöker att lugna och komma med positiva och mogna kommentarer som "det är bara materiellt", "försäkringen kommer att täcka det", "det löser sig, nu behöver vi inte tänka på hur vi ska få med cyklarna hem över sommaren". Men innerst inne vill jag också söka igenom hela jävla Göteborg och hitta tjuven och ge honom en jävla läxa som han sent kommer att glömma.

Jag kommer ihåg två kompisar i Karlstad som resonerade så att cyklar har man bara till låns. Blir din snodd så snor du någon annans. Och så gick den ena, efter att hans egna cykel blivit snodd, och snodde till sig en ny som han målade om. Så jävla skitigt gjort. Jag kommer verkligen bara ihåg den här storyn i periferin och kan inte riktigt minnas hur jag reagerade? Vi har i alla fall knappt någon kontakt längre men det kan ha berott på andra saker.

Summa summarum; SNO INTE ANDRAS CYKLAR. respektera mitt och ditt. Och du som snodde min cykel är välkommen att lämna tillbaka den och då ska jag lova att inte skjuta dig i foten med Markus hagelgevär.

#ESC

Mitt bästa minne från Eurovision Song Contest.

FACEBOOK HETSEN

Fick detta meddelande från min vän facebook förut. Och vad ni ska reagera på här är alltså inte det faktum att jag (internationell som jag är) har facebook på engelska utan naturligtvis den fantastiska möjlighet som facebook nu lägger i våra händer genom denna nya tjänst. Jag kan alltså nu stalka mina facebook"vänner" med ännu mer precision än förut. Och det bästa av allt? Jag kan göra det anonymt eftersom "Friends won´t know you've starred (stalked) them".WOOOOOOOHOOOOO. Nu behöver jag alltså inte, om jag förstår saken rätt, scrolla och scrolla bland ointressanta (men ändå tillräckligt läsvärda för att inte blocka personen bakom dem) statusuppdateringar för att komma till de riktigt juicy-nyheterna utan jag kan få dem serverade på ett silverfat. Fantastiskt! Eller?

Nej jag vet inte alls vart jag ville komma med detta. Kanske var detta droppen som fick bägaren, som här alltså får symbolisera min frustration över fenomenet facebook, att rinna över och jag var tvungen att få spy ur mig lite ironi. För det är i stunder som denna som jag blir så himla trött på facebook och den möjlighet den/det ger att ta del av allt i våra medmänniskors liv och hetsen detta medför. Att vi hela tiden vet vart människor är och vilka de är med, när de fyller år, vilka de är vänner med, vad de äter (eller unnar sig kanske?), om hens relation är complicated, hur långt hon har kommit i graviditeten, bildbevis från hens crazyyyyy resa till Aiya Napa etc, etc. VART ÄR INTEGRITETEN? Och att detta allt som oftast speglar en mer lycklig, rolig, perfekt bild av människan bakom profilen än vad verkligheten vittnar om, allt för att locka fram likes och bekräftelse. Lyckligast på Facebook vinner för let's face it, du kommer aldrig kunna få den bekräftelse i verkliga livet som 26 tummar upp innebär.

Just i detta nu kan jag känna mig lite äcklad av att jag i allra högsta grad är en del av detta. Jag checkar in, skriver statusuppdateringar om hur hårt dagens pass på gymmet varit, räknar likes och snokar bland mina vänners semesteralbum. Så därför får jag påminna mig själv och uppmana andra till att man måste zooma ut från denna facebook värld, förstå att det bara är en yta, leva irl och låta bli att "star:a" dina vänner även om det innebär att man "miss out on the good stuff". För antagligen är dessa bra-stuff bara en like, eller en bild på ett par solbrända ben och någon kommentar som du antagligen kan leva lycklig utan.

Tack och hej.

GNÄLLIG

I skrivande stund ligger jag ensam i vår stora, neverending dubbelsäng. Alldeles ensam. Mannen i hushållet huserar bakom stängda dörrar i köket, görandes det han gör 50% av sin vakna tid. Pluggar. De andra 50% av tiden spenderar han på att träna, om någon mot förmodan kände att det var oklart.

Jag är van vid att han tränar mycket, men då är jag också van vid att den tid på dygnet som blir över spenderas oavkortat på mig (jag kan möjligtvis dela med mig lite av mig-tiden till Fruit ninja och Angry birds.) Så nu när det vankas "tentan-from-hell" om en vecka känner den bortskämda flickvännen inom mig sig otroligt bortprioriterad vilket leder till att gnället inte låter vänta på sig. Muntligt. Via twitter. I blogg-form. Ska under morgondagen jobba med arga lappar. Enda tills han prioriterar bort sin tenta och kan ligga i soffan och hålla mig i handen och skratta åt Family guy.

NEJ. skoja bara. Jag gnäller självklart, men jag förstår att han måste plugga - självklart. Bara han "makes up for it" efter tentan. Då räknar jag med extra mycket handhållande.

HEJDÅ.

HEN, HAN, HON VOL 2.0

http://gillakommunikation.com/2011/05/det-var-battre-forr-2/
Johanna tipsade om några sådana här annonser som faktiskt riktade sig till män, dock av helt fel anledning...


FYFAAAASEN vad gött att leva 2010-talet och ha en man som diskar, tvättar och städar. Visserligen inte självmant utan det krävs allt som oftast lite tjat, en menande (eller besviken) blick, en spark i baken, eller ett subtilt kroppspråk för att det ska bli gjort. Men ändå. Utveckling!!!

HEN, HAN, HON?!?

Jag satt och bläddrade igenom ett nummer av den meriterade tidningen Damernas Värld från 50-talet (1954 tror jag bestämt) och var bara tvungen att dokumentera några av de annonser som fyllde tidningen. Visserligen är tidningen helt klart riktad till personer med dubbla x-kromosomer men jag har svårt att se att tidningar riktade till män skulle visa annonser för tvätt-, städ-, och köksredskap med leende vackra och lyckliga män på bild motsvarande dessa: